Vilken dag

Idag har verkligen det mesta gått snett. Dagen började med att jag var ensam i salen där jag trodde att jag skulle ha lektion. Fick då ta ett snabbt beslut att läsa en annan kurs i stället och efter en språngmarsch i trapporna befann jag mig i rätt sal. Studenterna där såg ut att vara i 16-årsåldern och betedde sig ungefär så också. De läser sitt andra år på Dauphine, fick jag reda på av tjejen bredvid mig, så enligt mina beräkningar bör de vara ungefär 20 år. Precis innan föreläsaren började prata bestämde sig min bordsgranne för att hon ville konversera så under loppet av cirka 30 sekunder hann hon presentera sig och en kompis, fråga vad jag heter, om jag var ny i klassen, var jag kommer ifrån, vilka kurser jag läser, när jag kom till Paris, hur länge jag ska stanna...Ibland hann hon inte ens vänta på att jag skulle svara mellan frågorna. Sen, som en blixt från klar himmel: Är du 20 år? Lite förvånad svarade jag nej och trodde att hon skulle nöja sig med det. Är du 21? Nej, jag är 24, sa jag. Hon blev knäpptyst, hamnade väl i chock stackarn.

Efter lektionen fortsatte jag försöka få ihop mitt learning agreement som ska signeras imorgon, en vecka tidigare än för de flesta andra. Det beror på att damen som ska signera det ska åka på semester så det är självklart att vi utbytesstudenter som har haft turen att få henne som ansvarig ska anpassa oss efter det. Vi har ju ändå inte så mycket annat att ta itu med såhär i början av terminen... Jag har inte ens hunnit prova alla kurser som jag har tänkt ta än eftersom vissa börjar först den här veckan. Så det blir lite grisen i säcken med en del av kurserna.

När jag var för frustrerad för att fortsätta krångla bestämde jag mig för att åka hem, men först var jag tvungen att lokalisera postkontoret här i närheten eftersom jag fick en avi angående ett rekommenderat brev från min bank förra veckan. Jag utgick från att det skulle innehålla mitt bankkort. Efter en stunds irrande hittade jag posten och fick mitt brev. Det var skrivet av kvinnan på banken som hjälpte mig att öppna mitt konto. Hon hade skrivit ner bankens öppettider samt sitt telefonnummer och mailadress, vilka jag redan har eftersom hon har gett mig sitt visitkort och vi har haft mailkonversationer. I ett rekommenderat brev. Jag förstår ingenting.

På vägen hem gick jag in i en mataffär för att handla lite och när jag kom fram till kassan gick axelremmen på min väska av. När jag skulle betala började kortmaskinen pipa okontrollerat och vägrade ta emot mitt kort. Till slut kunde jag dock betala med det ändå, efter att jag hade hållit en engelskalektion med kassörskan med 10 suckande och stönande personer i kö bakom mig. Nu vet hon vad "Enter pin" betyder.

Jag gick hem och drog något gammalt över mig (min filt) och jag ber att få återkomma med ett mer upplyftande inlägg så snart jag kan.

PS 1. Resåren var trasig i strumporna jag tog på mig i morse så jag har haft strumporna ihopkorvade under fötterna hela dagen. Till råga på allt. DS 1.

PS 2. När jag skulle posta det här inlägget kom ett meddelande upp att min förfrågan inte kunde uppfyllas och inlägget försvann. Morgondagen måste bli fantastisk. DS 2.