Nä det här duger inte. Här befinner jag mig i en stad med ett helt otroligt nattliv (inte för att jag inte är nöjd med vad Linköping och Trollhättan har att erbjuda *hrm*) och det enda jag vill när klockan börjar närma sig 21 är att bädda ner mig i sängen. Hade lektion till 20.30 ikväll och när vi slutade sa en kompis, som förvisso är fyra år yngre än mig, att hon skulle iväg och äta middag med en kompis. Jag blev helt paff och kunde inte hejda mig när jag utbrast "Nu?! Ska du inte hem?". Hörde dock hur tråkigt det lät samtidigt som jag sa det men hon skrattade bara lite och lät det passera. Men jag kan inte riktigt släppa det. När hände det här?
Måste berätta vad som hände mig förra veckan, jag hade ett moment i metron på väg hem från skolan. En äldre man med gitarr klev på och ställde sig precis bredvid mig och jag suckade och ville helst hoppa av på nästa station. Spelmännen i metron brukar inte precis utföra några musikaliska storverk. Men så började han spela. Jag blev otroligt berörd av hans version av "Stand by me" och när han var halvvägs in i "Imagine" hade jag tårar i ögonen. När jag kom ut från metron kände jag verkligen att han hade gjort min dag. Men så i morse när jag åkte från skolan klev han på i min vagn igen och spelade samma två låtar, exakt lika bra som förra gången, men känslan var borta. Jag önskar att jag inte hade hört honom igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar